Förlossningsberättelse (från Köpenhamn)

Nicolina nyligen fyllda 8 år!

Vilka underbara dagar ni haft Soffi i Åre, bara du och sambon! Verkligen en ”reminder” till mig att en vårda-relationen-resa ska göras :)! Här i veckan har min förstfödda (av tre barn) – Nicolina fyllt 8 år. Det känns stort! Tänk att 8 år har paserat. Känns helt overkligt faktiskt. Jag brukar, när barnen har födelsedag, berätta för dem så exakt jag minns det hur de kom till världen. Så även för Nicolina här i veckan och hon älskar höra det. Jag har fött tre barn och förlossningarna har verkligen varit tre helt olika. Här kommer den första berättelsen.

Vi bodde då för 8 år sedan i Köpenhamns centrum vid Botanisk Have i en fantastisk liten trea med vinklar och vrår som har tillhört min sambo Jacobs farföräldrar. Det var en lördag morgon i mars och BF. Vi hade varit vid stranden utanför Köpenhamn och ”vaggat” runt och jag kommer ihåg att de som hade lunchrestaurangen vi åt på kommenterade att ”det snart borde vara tid” när de såg min lågt sittande mage :). Väl hemma igen lade vi oss för att vila. Jacob hade inplanerat att gå på reunion fest med gamla gymnasievänner och jag hade bunkrat upp med en stor påse godis. När vi låg där i sängen kände jag plötsligt något som knep till ungefär som mensvärk och min först reaktion var just ”åh, nu får jag mens” men så slog det mig att så kunde det ju inte vara. Plötsligt kom smärtan igen och samtidigt lite blod i trosorna. Jacob var precis på väg ut genom dörren när jag ropade från toaletten ”nu kom hugget igen och nu kom det lite blod”. Så stannade han hemma och ”huggen” kunde vi konstatera var värkar. Vi ringde till Rigshospitalet ”Riget” som låg bara några hundra meter ifrån vår lägenhet och de instruerade oss om att det bara var att vänta till värkarna kom mer frekvent. Klockan kan ha varit ca 18 och den låååånga väntan hade bara precis börjat. Värkarna kom och gick hela kvällen och natten och jag tyckte de var så smärtsamma att jag överhuvudtaget inte kunde vila eller egentligen ändra ställning alls. Jag satt bara vid vårt köksbord och lutade mig mot bordet över en huvudkudde och tittade på när kvällslivet rullade på i Köpenhamns natten. Så blev det sen natt och tidig morgon och jag var så otroligt trött av värkarna men också av hela anspänningen och ville bara åka in till Riget för att få, vad jag hade läst, en ”cocktail” med smärtlindring för att kunna få vila. När klockan blev 8 var värkarna än mer intensiva och vi ringde återigen till ”födselgangen” för att höra om vi fick komma nu efter 14 h värkarbete. De frågade hur ofta och hur långa värkarna var och äntligen fick vi komma. Vi satte oss i bilen och min förhoppning var att nu skulle jag få den där cocktailen för att få vila för i mitt fullständigt utmattade tillstånd kunde jag minsann inte föda…. 🙂 …man blir klokare…. Väl framme ville de så klart undersöka mig och jag var mer än 4 cm öppen så det var dags att byta om, ta lavemang och installera sig i vårt rum. Jag var bara förtvivlad just då. ”Föda nu, det kan inte jag – jag MÅSTE vila”. Barnmorskan som då och då gick ut och tog en cigg (hehehe) frågade om jag ville ta ett bad. Det stod nämligen ett badkar där i anslutning till vårt rum och jag provade med det. Klockan kan ha varit ca 11 och där plötsligt på väg ner i vattnet gick mitt vatten. Barnmorskan bad mig komma upp så att hon fick undersöka mig och sa att jag nu var 6-7 cm öppen. Värkarna var ganska kraftiga vid det här laget men det var hanterbart. Hon frågade om jag ville ha någon smärtlindring förutom masken med lustgas som jag andades i konstant. ”Nej”, svarade jag. Tänkte att jag ville hålla ut så länge det gick för var lite rädd för riskerna osv med Epidural. Så blev smärtan ohanterbar för mig och jag närmast skrek ”Epidural” mitt i en hästvärk. ”Jaja”, sade hon på lugn danska och ringde efter narkosläkaren. Hon kommer om ca 45 min fick jag höra. Det var lååånga minuter det och några välbehövliga (gissar jag :)) cigg för barnmorskan.

Jag fick min Epidural och det var närmast som att komma till himlen för en stund och jag kunde äntligen vila. Ja, jag vilade lite väl mycket tyckte de och stängde av för Epiduralen och gav mig istället värkstimulerande för att värkarbetet hade kommit av sig. Så plötsligt stod det 8 personer i rummet och tittade på mig. Tydligen visade monitorn som mätte hur Nicolina ”hade det därinne” att hon började bli lite stressad. Men siffrorna visade efter en liten stund stabilt läge igen. Klockan var nu ca 12.30 och värkarna hade på allvar växlat upp ordentligt. Men med den Epidural som fanns kvar i kroppen gjorde den ändå inte fruktansvärt ont bara mycket ont. Plötsligt stod de där 8 personerna igen vid sängen och en kvinna som presenterade sig som förlossningsläkare sa att ”Nu ska du föda – nu måste hon ut!” Hon satte upp mina fötter på hennes axlar och sa att jag skulle trycka med all min kraft. Gudarna ska veta att jag tryckte. Så höjde hon rösten och sa ”NU ska hon ut” och visade mig ett instrument som hon snabbt presenterade som ”sugklocka”. Hon frågade om det var ok att använda denna då jag skrivit i mitt förlossningsbrev att då min storebror skulle födas så kom han inte ut varvid man använt just sugklocka och tång och misslyckats ordentligt. Han fick svåra förlossningsskador. Nu var det inte instrumentens fel att han blev skadad utan tidsbristen och en del annat men just sugklocka klingade i mina öron dåligt pga av just omständigheterna med min bror. ”Ja, använd den en enkel gang eller to” som det heter på danska sa jag. Hon gjorde ett försök medan de 8 stod runt sängen och såg fokuserade ut. Första försöket misslyckades. Så gjorde hon det andra försöket med sugklockan och hon höjde återigen rösten och skrek samtidigt med Jacob ”TRYCK!” Och där kom hon. Lilla söta, på den tiden, rödhåriga Nicolina med armarna och benen rakt ut i vädret som ett kryss. Hon var illande rödblå och de bara visade oss henne någon kort sekund innan de snabbt tog henne till en annan barnläkare som undersökte henne.

En liten rödblå varelse…

Så fick jag äntligen henne upp på bröstet och känslan var helt obeskrivlig. Vilken lycka! Jag fick bara hålla henne en kort stund så ville läkaren kolla på henne igen men allt såg tack och lov helt normalt ut. ”Lägg henne på bröstet så hon får suga” sa de och det där med amningen hade helt fallit utanför ramen av vad jag hade läst på om så det kom nästan som en överraskning att ”just ja hon ska ju ammas också” :). Men det gick bra, hon spände sina små blå ögon i mig och gapade som en tiger och tog tag för kung och fosterland. Barnmorskan konstaterade att ”henne kommer du inte att ha problem att amma”. Så var vi, Jacob och jag, föräldrar! Snacka om att livet ändras fullkomligt över en natt. Tack för att du, lilla Nicolina, kom just till oss!

Älskade Nicolina!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close