Första mötet med livspusslet

Alltså den här kombon av dåligt samvete och önskan om att leverera på max! Ja, eftersom jag blev förälder först vid 39 så har jag haft många år med möjligheten att göra precis som jag vill. Den möjligheten har jag bland annat tagit vara på genom att ständigt sträva efter att leverera inte bara bäst utan även mest på jobbet.

Det där tog ju tvärstopp den här veckan, första veckan med hämtning från förskolan. Hur många år har inte jag coachat väninnor att ”amen herregud, alla har ju barn, det är klart att det får ta den tid det tar och du kan bara jobba så mycket du hinner”? Det var ett mycket enkelt råd att ge, men hu så svårt att själv efterleva…

Imorse steg jag upp i ottan, 05:45, för att hoppa in i bilen en halvtimme senare och anlända till jobbet vid 7. Byggnaden var alldeles nedsläckt och jag kände mig nästan som en inbrottstjuv när jag trevade i mörkret efter hissknappen och strömbrytare. Vid halvtio ringer Jocke och meddelar att förskolan vill att vi hämtar Nils redan kl 13 idag och inte 15 som vi tidigare fått information om. ”Ehh, jag har en känsla av att det inte passar dig idag va?” säger han trevande. Nej, det gör det faktiskt inte alls. Det är kvartalsforecast och hela ekonomiteamet jobbar på olika delar av en stor forecast som ska in denna vecka och jag har möte för att presentera min modell för en grupp människor med fullspäckade kalendrar just kl 13. En irriterande ”duktig flicka” inom mig känner behovet att poängtera för chefen att jag anlänt redan klockan 7 för att rättfärdiga den tidiga avfarten. Gud vad jag stör mig på mig själv, att jag inte kan hitta acceptans i det hela fast att den logiska delen av mitt sinne vet att jag inte har något att stressa över…

Innan du tänker ”men herregud människa, tagga ner, varför skaffade du barn överhuvudtaget då?” så vill jag bara understryka: jag hade hemskt gärna jobbat sådär 60%. Om jobbet och privatekonomin hade tillåtit det dvs. Jag tycker om att jobba hårt, men jag älskar att vara hemma och busa med Nils eller bara såsa runt hemma. Jag vill inte heller riskera att på pappret gå ner till 80% bara för att i praktiken ändå gno på och sitta om kvällarna för att få in de uppgifter som måste göras.

Men seriöst, hur hinner folk att jobba 100%? Särskilt i storstan där man ofta har 45 min eller längre till jobbet. Jag har svårt att tänka mig att de flesta orkar infinna sig på jobbet vid 8, jobba som en galning till 15, hämta vid förskolan 16, busa, leka, laga mat till 19:30 och sen sätta sig och jobba två timmar till för att få ihop det… Eller gör folk det?

Kategorier Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close